Den värsta matchen jag någonsin sett...
Atlético Madrid - FC Barcelona
Den andra februari 2003. En jäkligt kall dag. Jag kommer ihåg den här dagen för att jag hade feber. Jag sov bort halva dagen, men vaknade av att jag hörde att Henrik Strömblad skrek; "Mååål." Jag vaknade mödosamt upp. Såg att Barcelona höll på att spela runt bollen. Jag såg mer än så, jag såg deras uppgivna ögon, deras passiva fotbollsspel. Ingen sprang, ingen gjorde någonting. Jag såg där efter på resultatet. 3-0 stod det. Jag visste att man börjar med hemmalagetsresultat, och vi spelade på Vicente Calderon, men jag hoppades innerligt på att dem hade gjort ett fel. Jag såg att Barca försökte anfall, men det gick inte ingenting gick. Mittfältet tappade boll hela tiden, anfallarna löpte inte, försvaret såg ut som ett par koner. Dem hade inte gjort något fel i tvsändningen, det var Atl Madrid som ledde med 3-0. Men innan dess var hade Motta. Som jag var arg på under kvällen för alla hans tappade bollar, och misslyckade glidtacklingar. En nick i ribban. Och det var så typsikt att få bollen i ribban. Dem led på planen, och jag satt där och kunde inte göra någonting, jag kände mig så jävla hjälplös. Ta på sig ett par fotbollsskor och skjuta bollen i mål, det kunde väl inte vara så svårt. Det var svårt för Barca under den här perioden. Ingenting fungerade. Figo gick till Real Madrid, Guardiola fanns inte kvar. För Figos pengar köpte vi in spelare som inte presterade en taxikostnad till Sagabiografen från mig (Det är ungefär 50 meter till Sagabiografen från mig) Fc Barcelona var fullt av avdankade holländare och uråldriga brassar. Och allt var Gasparts fel.
Räddningen kom för 3 år sedan. En ny president vid namn Juan och en gudabenådad spelare från Paris.
På återhörelse
Den andra februari 2003. En jäkligt kall dag. Jag kommer ihåg den här dagen för att jag hade feber. Jag sov bort halva dagen, men vaknade av att jag hörde att Henrik Strömblad skrek; "Mååål." Jag vaknade mödosamt upp. Såg att Barcelona höll på att spela runt bollen. Jag såg mer än så, jag såg deras uppgivna ögon, deras passiva fotbollsspel. Ingen sprang, ingen gjorde någonting. Jag såg där efter på resultatet. 3-0 stod det. Jag visste att man börjar med hemmalagetsresultat, och vi spelade på Vicente Calderon, men jag hoppades innerligt på att dem hade gjort ett fel. Jag såg att Barca försökte anfall, men det gick inte ingenting gick. Mittfältet tappade boll hela tiden, anfallarna löpte inte, försvaret såg ut som ett par koner. Dem hade inte gjort något fel i tvsändningen, det var Atl Madrid som ledde med 3-0. Men innan dess var hade Motta. Som jag var arg på under kvällen för alla hans tappade bollar, och misslyckade glidtacklingar. En nick i ribban. Och det var så typsikt att få bollen i ribban. Dem led på planen, och jag satt där och kunde inte göra någonting, jag kände mig så jävla hjälplös. Ta på sig ett par fotbollsskor och skjuta bollen i mål, det kunde väl inte vara så svårt. Det var svårt för Barca under den här perioden. Ingenting fungerade. Figo gick till Real Madrid, Guardiola fanns inte kvar. För Figos pengar köpte vi in spelare som inte presterade en taxikostnad till Sagabiografen från mig (Det är ungefär 50 meter till Sagabiografen från mig) Fc Barcelona var fullt av avdankade holländare och uråldriga brassar. Och allt var Gasparts fel.
Räddningen kom för 3 år sedan. En ny president vid namn Juan och en gudabenådad spelare från Paris.
På återhörelse
Kommentarer
Trackback